Min första egna häst fick jag när jag var 8-9 kanske (då blev hon ju typ min "på riktigt", innan var det mammas häst). Alltså, jag har haft häst hela mitt liv, en häst som hette Celeste. Hon var en riktigt ääängel när jag blev lite äldre och kunde rida helt själv och lite mer seriöst. Men min mamma som fick Celeste när Celeste bara var 4 år säger att hon var en riktig pain in the ass att rida in. Hon hittade på hyss hela tiden och när hon fick föl så var hon för det mesta en bra mamma, men inte alltid.
Men när jag började rida henne på riktigt så var hon så himla snäll och skulle aldrig få för sig att slänga av vare sig mig eller någon annan. Hon var en perfekt första ponny! Hon var perfekt! Hon var den som lärde mig rida, ingen ridlärare.. Det bästa Celeste visste var galoppera jätte fort, hoppa, äta gräs och sötsaker.
En solig höstdag 2009 fick Celeste springa vidare på de gröna ängarna. Hon blev 28 år gammal. Och vi red henne ända in i det sista. Den bästa häst man någonsin kunnat önska.
Det har tagit mig en evighet att skriva det här för jag har inte vetat vad jag ska berätta om henne. Den här texten kommer ta ca 30 sekunder att läsa men det räcker inte för att beskriva, det skulle ta mig 14 år i så fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar