Ringorm är en svampinfektion i huden. Den visar sig som runda och hårlösa fläckar av en enkronas storlek men även större och ibland uppträder klåda. Fuktigt väder gynnar spridningen. Ringorm är mycket smittsam och kan överföras till andra djur och människor. Unghästar är mest känsliga, medan en häst som har haft ringorm anses därefter ha ökad immunitet. Vid misstänkt ringorm bör veterinär omedelbart kontaktas.
Särskilt under eftervintern och våren då hästarna är långhåriga kan hästarna angripas av löss. En drabbad häst får klåda som gör att den biter sig i flankerna och skrubbar sig mot box- eller spiltväggarna. Det finns då risk för att inflammationer uppstår i huden. Hästen smittas direkt eller indirekt genom tex. ryktdon, borstar, sadel eller annan utrustning. Ett vanligt behandlingssätt är schamponering med ohyreschampo för häst. Efter avlusning bör stallet och hästutrustning desinfekteras.
Som hästens basfoder räknas hö och gräs och hästen bör få tillgång till dessa nästan kontinuerligt under dygnet. Hästen bör enbart få hö av hög kvalitet och med en näringsmängd som är anpassad till hur hästen tränas, hur ofta den får beta gräs och så vidare. Det går att testa näringsmängden i hö. En vanlig häst kan äta upp till 2,5 % av sin egen kroppsvikt i gräs och hö varje dag.
Gräset är den viktigaste delen i hästens dagliga foderstat och hästen måste få tugga och beta ett antal timmar varje dag. Hästen bör därför få gå i hage i några timmar varje dag och även ha tillgång till hö i boxen. Under vintern när gräset oftast är täckt av snö kan man stödfodra med hö, till exempel genom att rulla ut en hel stor bal i hagen så att hästen kan få sitt tuggande tillfredsställt. Under våren och början av sommaren innehåller gräset även mer protein vilket gör att man kan dra ner på hästens utevistelse eller ge hästen mindre hö eller kraftfoder. Risken att hästen kan få fång om den vistas ute dygnet runt denna tid bör uppmärksammas.
Hö är även den en viktig grundsten i hästens foderstat som hästen bör få minst ett par gånger om dagen. Hästar som går inne mycket på grund av sjukdom, skada eller liknande bör få tillgång till hö kontinuerligt under dygnet för att ersätta det tuggande och betande av gräs som de missar. Skörden av vallens gräs kan ge tre "varianter" av hö: ensilage, hösilage och hö. Ensilage har knappt legat en dag innan man tar upp det och lägger i balar. Hösilage har legat ungefär ett dygn innan man tar upp det, medan hö måste ligga och torka i cirka tre dygn innan det tas in under tak. Ensilaget och hösilaget är ofta vakuumförpackat och inplastat i balar och det ska vara lätt fuktigt. Ensilage är något mer näringsrikt än vanligt torrt hö och dammar även mindre vilket gör det till ett alternativ för hästar som lätt blir hostiga eller som har dammallergi.
Hästar kan även få hackelse som då är hackat hö eller en blandning av hackat hö och halm. Hackelse är mycket mättande och uppmuntrar hästen till att tugga, samt äta långsammare istället för att kasta sig över maten.
Hö
Hösilage
Ensilage
Halm
Hästens starka sinnen beror bland annat på deras starka instinkter som kommer från tiden som förhistoriska vildhästar. Med hjälp av sinnena har hästarna kunnat fly från fiender och kunnat överleva, även i ogästvänliga klimat. Men hästarna tar även hjälp av sina instinkter som tamhästar.
Många hästar har bland annat starka instinkter för att hitta hem. Om en häst rymmer eller kastar av sin ryttare så springer de oftast hem. Likaså om de känner av någon fara, så vill de oftast vända hemåt. Forskarna tror att detta hänger ihop med hästens luktsinne, eftersom hästarna verkar ha lättare att hitta hem om det är vindstilla eller om vinden blåser från stallet och mot dem. Hästar är även vanedjur och kan eventuellt även hitta hem med hjälp av de vägar man brukar rida dem på.
Att hästen är ett vanedjur märks även då många hästar oftast blir otåliga om man väntar med att ta ut dem i hagen en dag eller om man är försenad med kvällsmaten. Hästen har dock inget begrepp om tid utan går på vana. Hästar kan till exempel lära sig att höra skillnad på ryttarens eller ägarens fotsteg och hur de låter när det är dags att fodra. Men hästar som har tillräckligt med bete i hagen, eller tillgång till hö i hagen är inte lika benägna att bry sig om ifall det är dags att komma in.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
Hästens kropp består till ca 62-68 % av vatten. Om hästen förlorar mer än 8 % av detta vatten löper den mycket stor risk att drabbas av livsfarlig uttorkning. En normalstor häst dricker upp mot 45 liter vatten per dag. Hästar måste därför ha tillgång till rent och färskt vatten dygnet runt och man bör inte låta hästen vara utan vatten i mer än fyra timmar i sträck. Under vintern kan vattnet lätt frysa i hagens vattenkar och man bör krossa isen och byta vattnet ofta. Att tillsätta varmt vatten i karet kan motverka att vattnet fryser till is medan hästarna är i hagen och motverkar även att hästen får i sig allt för kallt vatten, vilket kan vara farligt.
Däremot bör man hålla drickandet under kontroll om hästen är mycket ansträngd eller varm efter ett hårt träningspass då mycket kallt vatten kan ge en chockeffekt på hästens kropp. Är hästen mycket varm eller ansträngd kan man ge några klunkar vatten i intervaller för att hästen successivt ska stilla törsten och långsamt varva ner. Hästar som inte har tillgång till tillräckligt med vatten löper mycket större risk att drabbas av till exempel kolik. Är hästen uttorkad kan den även tappa hull då den inte längre klarar av att tugga ordentligt. Om hästen inte dricker ordentligt kan man tillsätta elektrolyter i vattnet eller smaksätta med äppeljuice för att uppmuntra hästen att dricka. Att hästen inte dricker kan vara vanligt till exempel vid olika tävlingsplatser då hästen mycket tydligt kan känna skillnader i vattnet på olika platser.
.JPG)
.JPG)
